Long time no see…..

Jaha ,  mars 2013 var senaste gången jag skrev något här. Och inte var det så himla lätt att komma in igen heller igen då lösenord fastnar  i mitt huvud ungefär lika lätt som tejp på en våt plastbit.  Och man SKA  ju inte använda samma till allt har jag lärt mig.  Antagligen är det en massa nytt här så eventuellt lyckas jag inte  fästa texten heller  ….men skam den som ger sig .

Känns  länge sedan jag var här men när jag ser vad jag skrev  senast tycks det ha hänt  i förrgår. Suck , tid är all vi har sa någon men den går åt ruskigt snabbt !

Får väl se om jag blir inspirerad till mer skrivande … får väl se….

Tantskor ??

Nu har de kommit – rosa sneakers jag skickat efter. Vår kom SNART !!

Sambons kommentar : ” kan gamla tanter ha sådana där ??”

Ja, det kan de säkert men jag känner ingen gammal tant ,   han får väl gå ut på stan och leta upp någon att fråga.

Timing !!

I ett par veckor har  jag bänkat mig med min fattiga kvällsostmacka och te framför  TV´n  prick halv 8 och suktat efter all fantastisk mat Jamie Oliver lagat på en kvart.  Och i går kom den ut och i dag köpte jag den : kokboken  ”Middag på  15 minuter” .  Nu ska här lagas läcker  snabbmat !

I morgon kommer bonusdotter med sambo.  Vi har en del lammkött i frysen och jag hittade ett prefekt recept att bjuda på: lammkofta med couscous och grekisk sallad.
Och vad lagar han sedan just i dag  ? Jo men visst – just detta  !  ( 537 kcal ! )

Lusekofta på mitt sätt…..

Nu är den ÄNTLIGEN färdig.  Och tack och lov innan ungen vuxit ur den ….Tror den  hänger med nästa vinter också . Och inte stickig utan mjuk och skön. Föräldrarna är  väldigt icke-konservativa vad gäller kläder  men trots det lär väl inte  lillebror ärva den så vi hoppas på en liten kusintjej till sommaren.    Mamman  är väldigt praktiskt och klär helst den lilla damen i  enkla  könsneutrala kläder  och om hon får bestämma blir det mycket blått, grönt och  brunt och för all del i bland i rött,   i grabbig 70-talsstuk som  lillbrorsan kan ärva .  Som motvikt  försöker  jag  rosafierna den lilla damen  en aning .   Men  mamma får allt mindre att säga till om och den lilla damen  bara  ÄÄÄÄÄÄLLLLLLLSSSKKKAAARRR alla nyanser av  rosa  man kan tänka sig . Som alla 3,5 åriga små flickor  och helst  då klänningar som står rakt ut när man snurrar !  Lite  guld och glitter gör  inte saken sämre.   Jag tror att tröjan faller henne i smaken ( och mamma också  faktiskt).

Grabbarna Grus

Jag ser att jag inte uppdaterat  på  hundfronten på ett tag. Sedan oktober ( och och då innan dess )  har vi tre hundar i huset igen.   Sonens flickväns   dvärgspets-chiuauablandning  – här kallad Den Lille  –  ( trots att han har längre ben och är i höjd med de andra men han har tunna ben och små tassar och är mycket lättare och spädare. Tror vi  – utan pälsen) -har flyttat in .För gott verkar det som.  Sedan ett par år tillbaka brukar han vara hos oss då och då . Sedan flickvännen börjat studera på annan ort   under hösten har hon för  lite tid för honom. Han skulle då stanna hos sonen  eftersom han kunde ta med honom till jobbet. Det blev en dag där .  Som den lille skälle-pelle han är skällde  han på allt och alla och sonens kollega fick gå hem med migrän vid lunch.  Så flickvännen började med tungt hjärta  fundera på att  försöka omplacera honom. Då sa vi stopp och belägg.  Han stannar i familjen .  Två eller tre  .. vad spelar det för roll ?  Om man klumpar i hop dem blir de ju sammanlagt  ändå inte större  än  tex  en Golden retriver .. och betydligt  mindre än den Leonberger jag ska skaffa  mig en vacker dag….  Så i början av oktober flyttade han in och på den vägen är det.  Med ett litet gästspel hos ”äkta” matte  och husse över julen. Han verkar trivas förträffligt hos oss. Två kompisar , ensamma hemma max fyra timmar  ett par gånger i veckan, stort sommarland att springa fritt på  och dessutom har han tagit ledningen i flocken. Lite men tuff.  När ”äkta ” matte och husse hälsar på  blir han överlyckligt men visar ingen vilja att följa med när de går…  Och han är väldigt lätt och behändig att ha att göra med. Går  i koppel som en dröm  ( vilket man inte  kan säga om de andra två som man måste kämpa med hela tiden ), sitter snällt och väntar på sitt koppel ( vilket man inte heller kan säga om de andra två men vi tränar hårt på det och har gjort stora framsteg ),. Han har blivit  favorit hos barnbarnen – han är ju så himla SÖT .  Nackdelen är att han – som den vaktande ras han har i sig – larmar på ALLT ! När brevbäraren , sophämtarna eller någon annan går ( i hans tycke ) för nära huset , när  grannarna går in genom sina dörrar ,  när något konstigt låter på TV´n  och när det ringer på dörren förståss ( eller när han TROR att det ringer på dörren ) och ibland på ljud ingen annan hört.  Då rusar han till de två andra och  jagar upp dem   ” kom igen grabbar .. vi måste försvara bastionen ”. . De andra brukar stirra förvånat på honom  …  Det ÄR lite tröttsamt ibland.   Men vi tröstade oss med att han i varje fall inte skällde jaktskall  efter kaninerna som det  dräller av överallt. Tills i går kväll … en kanin drog förbi som ett streck och taxarna satte igång . OCH den lille !  Ja inte med  riktigt jaktskall  men kämpade med flocken så gott han kunde. Så – nu har han tydligen också blivit jakthund.  Skulle  inte förvåna mig ett dugg om  han  lärde sig driva rådjur om man släppte honom med  sin vapendragare Unge Herr tax ( det är de två som  håller ihop mest. ).

Troligen räddade han psyket på Taxadonis i höstas när han kom.  Dagarna innan Den Lille flyttade in hade Unge Herr Tax sin vana trogen ätit något ohälsosamt ,” sprayade”  hela huset med rent blod och blev en torsdagkväll inlagd på djursjukhuset. Taxadonis som aldrig varit ensam hund i huset i hela sitt liv  blev ensam hemma och trots att minst en av hans  människor alltid var hemma blev han djupt deprimerad. Vägrade gå ur korgen.  Vägrade äta. Fick släpas ut på promenader.  Uppförde inte ” HURRA–äntligen- är- ni- tillbaka- från- Amerika-resan – ritual -dansen”  när vi kom ut från toa eller upp från källaren.  Hela han såg ut som en  mer än möjligt sorgsen Ior och svansen rörde sig inte alls.  Vi blev ju väldigt bekymrade eftersom vi insåg att Unge Herr Tax skulle  bli borta några dagar.  Men på lördagen flyttade Den Lille in  och i samma ögonblick som han skuttade in i hallen reste sid Taxadonis och blev på ett ögonblick sitt gamla jag igen !  Just nu ligger Grabbarna Grus  och trycker på en kudde i köket  med ett öra efter om jag kommer snart så att vi kan gå ut och insupa de outsägligt ljuvliga dofterna av den löptik som uppenbarligen finns i kvarteret.   Taxadonis och Unge Herr Tax  blir helt i upplösningstillstånd och piper små serenader i  flera kvarter hemifrån och växer fast i marken både här och där . Den Lille , som inte har kulorna kvar om man säger så , förstår inte riktigt vad det handlar om men hakar på ändå  . Det verkar ju så kul det de andra håller på med…

Nu blir det inte mer om hundläget i huset  eftersom de som sagt väntar på att få komma ut och sniffa tik och få matte att   lacka ur minst 14 gånger under rundturen.

Oooops !

Torsdag kväll och en del att göra som alltid .  Och som vanligt är jag sist kvar  på jobbet….  Plötsligt går någon i ytterdörren men det händer att folk som varit ute på något  kommer med bilnycklar så jag tänker inte  på det. Förrän en blåklädd man står i min dörr …  Securitas!

Ooops !  Klockan är slagen !  Larmet har gått på  ( det hörs inte hos oss men syns hos dem) … och inte hade jag  någon känsla för tiden .  Det kan kosta  …   Men av någon anledning lät han inte bara nåd gå före rätt  utan skjutsade mig till  bussen också.

Före jul  fick jag också  skjuts av Securitas.  En fredag  kl 20.00 – sist förståss- kliver jag   genom dörren från kontoret ut i trapphuset och i samma ögonblick som  dörren klickar  igen bakom mig inser jag att jag att  VÄSKAN är kvar  där inne. Med nycklar, passerkort ,  telefon …. Nära-döden-upplevelse !  Sambon jobbade 4 mil bort så ingen var hemma mer än tre kissnödiga hundar ….   Men det var ju bara att gå mot hemmet och hoppas på att jag skulle  komma  på något konstruktivt under vägen.   Jag har en arbetskamrat en bit bort så jag siktade på  hans  hus  och hoppades att han skulle vara hemma ( efteråt visade det sig att han inte varit det).    Men innan dess passerade jag det stora sjukhuset  där Securitas har ett kontor.  … Hm …  de sköter ju  faktiskt  övervakningen  därifrån hos oss ….  och det kostar ju inget att fråga. Så tänkt och gjort.  Jag  stegade dit och knackar på, förklarade min belägenhet och jo men visst –  en av väktarna skulle ändå ut på en runda. Så han skjutsade mig till  jobbet , släppte  in mig, och skjutsade mig sedan till bussen.

Tror jag är skyldig Deckarklubben Tre Lingon  lite fikabröd  ….

Skit också !

Och så  kom provsvaret.  Jag har inte tänkt så mycket på det , nästan glömt det.   Visserligen har  jag haft ganska mycket besvär  med magen och visserligen har jag för lågt blodvärde  men det har jag ju haft ett tag  .  Reumatiker kan ju  få det med tiden har jag hört.  Nu  går jag inte  hos reumatolog  längre eftersom jag har fungerande medicinering  via vårdcentralen. Och  undersökningarna från alla håll och kanter för  ett år sedan var bra  så …..
Hösten har varit extremt  stressig och jag har studsat mot den berömda väggen många gånger  och trodde ju att det var därför jag varit så otroligt trött.  Och det berodde säkert på det  men kanske  inte bara det  då …. Och de senaste veckorna  har jag piggnat till bra  igen ….

Men att jag skulle blöda inuti mage eller tarmar  någonstans  hade jag faktiskt inte trott.  Det syns ju inte alls något.    Men syns lik förbannat i alla prov från de små  bajsburkarna.  Och så har det aldrig varit tidigare.

Och då börjar man ju fundera …..  på vad det kan vara ….. och tänker på dem som  jag  saknar så mycket och där det började ungefär likadant …. å andra sidan är medicinerna jag måste ta under långa perioder inte jättesnälla  mot magen ….

Ja ja .. vi får väl se.  Nu börjar i varje fall en ny omgång undersökningar från alla håll och kanter…..

Kommer tid kommer råd.

Och inte fanken sover den !

En  kollega  berättade att någon från stressmedicinska  institutet i Mölndal  sagt att krånglande datorsystem ger lika stort stresspåslag som att möta en björn  i skogen.

I så fall bor det  en  galen GRIZZLYBJÖRN   på mitt skrivbord !!

 

Saknad.

Och så stod han där mellan grönsakerna.  Tittade upp och sken upp.  Jag också .   Han sträckte ut armarna och vi kramade varandra. Lika glad  och go och med glittrande bruna ögon som alltid men lite mer vuxen nu .  Var det två år sedan vi sågs sist ? Han hade bott i en annan stad ett tag men flyttat hem igen.  Skulle bli farbror för andra gången om några månader, har samma flickvän som då. Han frågade om mina pojkar , vad de gör , hur de mår. Jag om honom , hans bror och hans familj.   Så där som man gör när man inte setts på länge. Han liknar henne .  I hans  ögon kände jag igen henne så mycket , samma  öppenhet , samma värme  … Hennes som vi båda delar saknaden av, men han naturligtvis i en annan dimension.  Hon var ju hans mamma och han lite för ung , då.  Hon var den  bästa vän jag någonsin haft och någonsin kommer att få. Antagligen påminde jag honom  just då om henne lika mycket som han påminde mig – hon är ju vår gemensamma nämnare.

Det var så roligt att träffa honom. Fint att  höra att han har det bra. Bra jobb han trivs  med , samma fina flickvän och ska snart flytta till en ny lägenhet. Hon skulle varit så glad över allt detta . Hon var alltid så stolt och det med  rätta över sina fina pojkar. Och lite orolig…i onödan.  En lång stund efteråt kände jag hur tungt det fortfarande är att hon inte  längre finns.  Det blev mer än vanligt påtagligt hur mycket och ofta jag saknar henne …. min älskade självvalda syster.

Kukeliku lilla tanten !

När vi är på landet och inte har viktigare för oss ( och då ska det något väldigt  mycket viktigare )  tar vi en sväng till byns mycket populära fik på lördagseftermiddagen för en kopp av något och lite sötsliskiga läckerheter. Så gjorde  vi också i lördags.  När vi parkerade bilen utanför klev en karl ur en bil en bit bort och jag noterade att han hade något konstigt på  skallen men underliga huvudbonader ser man ju allt som oftast så här års.

Han hade samma mål som vi och hamnade före oss i kön inne på kafeét.  På huvudet hade han en stickad gul  hjälmmössa med långa knytband som hängde ner.  Så långt var det väl inget märkvardigt med den. Men mössan var dekorerad med en stor stickad orange näbb och ovanför detta var ett par svarta runda ögon broderade. Det hela kröntes av en röd  taggig stickad tuppkam!   Jag vet att det inte är ståndsmässigt att mogna kvinnor  50  ++
bryter i hop offentligt men här  det gick inte att hejda.  Jag kastade mig in runt hörnet  i rummet intill  – som var fullsmockat med fikande gäster.   Med benen i kors , lätt dubbelvikt och med tårarna rinnande försökte jag att inte skratta  så högt  det hördes för mycket ut i affärdelen. Det blev lite åt  ” hjälp-jag-kvävs- och skrattar -snart-på-mig-ljud” .   Sambon svepete in och väste  ” men skärp dig ”  och svepte ut lika fort , förmodligen i hopp om att ingen skulle hinna uppfatta att vi var i sällskap. Efter en liten stund – medan de övriga gästerna  försökte undvika att stirra på mig  försökte jag rätta till mig så gott jag kunde och andas djupt. Och tänka på något hemskt men inget sådant kom för mig .  Jag gled ut i affärsdelen igen, jag ville ju beställa mitt fika.  Men si på fanken – stod han inte kvar där än och handlade med sitt guppade  tuppahuvud ! Hulkande viskade jag till sambon ” shehehemmlaahahaha  ohohoh  kaffhehehe” .. och kastade mig tillbaka runt hörnet.

När vi sedan satt oss och jag stramat upp mig till ett något så när normalt beteende och folk slutat snegla sa sambon med en suck ” säga vad man vill ,  men med en galen människa har man aldrig tråkigt. ”

Jag förmodar att han menade tuppmannen …………………..